Hjälp till!
Jag är en elev från Minami-Soma i Fukushima,
har förlorat vänner under tsunamin,
mina vänner har förlorat sina föräldrar,
min bästa vännina sitter fast i Minami-Soma,
hon kan inte fly, saknar bensin för bilen.
Vid 16-års ålder förbereder jag mig att dö.
Döden närmar sig, känner jag.
Även om jag skulle komma undan levande
finns rädslan inför den dödliga strålningen hela tiden, överallt.
Politikerna, Staten, massmedia, experterna,
cheferna för atomkraftverken
alla är de våra fiender.
Alla är de lögnare!
Tv:n talar allt mindre om atomkraftverket.
Hela tiden samma bilder om tsunamin,
hjärtlösa intervjuer i massmedia,
läpparnas tröst,
en politiker värderar atomolyckan som "naturkatastrof".
Politiker, kan ni hjälpa oss med era löner och besparingar!
Sluta leva i lyx och hjälp offren att överleva!
Sluta med att bara kommendera,
sluta titta på oss från ett säkert ställe,
kom själva hit och hjälp oss!
Vi är de man har låtit falla.
Fukushima kommer utan tvivel att vara isolerat.
Man låter oss falla fullständigt,
det är staten som dödar oss.
Vi, katastrofens offer, kommer aldrig att ursäkta staten
att den har låtit oss falla.
Till er som läser detta brev vill jag säga följande:
Ni vet aldrig när en person som ni håller av
kommer att försvinna.
Föreställa er att personen som ni skrattar tillsammans med
försvinner i nästa ögonblick.
Var mera uppmärksamma på er omgivning från och med nu!
Nu har skolan där vi har tillbringat vår ungdom
förvandlats till ett bårhus.
Personer som aldrig mer kommer att röra på sig
ligger utsträckta i hallen
där vi gjorde gymnastik och hade våra klubbkvällar.
Hur kan jag förmedla verkligheten
till så många människor som möjligt?
Jag vore lycklig om åtminstone
en människa skulle läsa detta budskap.
Efter att ha funderat
har jag nu tagit mig friheten att skriva detta.
Jag ber om ursäkt och tackar er som ville lyssna.
Brevet publicerades den 30 mars 2011 på
http://ameblo.jp/tsukiji14/entry-10844839979.html,
översattes till franska av Violaine Mochizuki (http://www.sortirdunucleaire.org)
