Vid en narkotikakonferens i Kabul i mars uppskattades omfattningen av opiumodlingen till 500 000 hektar – en produktion större än hela kokaindustrin i Latinamerika. Avkastningen värderas till 65 miljarder dollar, varav 500 miljoner går till jordbrukarna, 300 miljoner till talibanerna och resterande drygt 64 000 miljoner går till narkotikamaffian, som alltså har stora tillgångar att påverka, lobba och muta regeringen, som i sin statsbudget endast har 10 000 miljoner dollar till sitt förfogande.
Att komma till rätta med problemen i Afghanistan – innebär att komma till rätta med opiumodlingen. I mer än 30 år har ryska, brittiska och amerikanska försök gjorts att ersätta opiumodlingarna med matproduktion men misslyckats. Opiumodlingen sysselsätter 10 gånger fler människor än traditionell veteodling och att göra 9/10-delar av landsortens befolkning arbetslösa har inte fungerat. Dessutom har de flesta konstbevattningssystemen förstörts under årtionden av krig. Det kommer sannolikt att ta ytterligare många årtionden att förändra narkotikastrukturen i Afghanistan – och det sker knappast med hjälp av 100 000 soldater och förarlösa (drönar)plan, som försöker bomba talibaner men oftast dödar civila.
Den amerikanska politiken att öka de militära insatserna till 100 000 NATO-soldater som ska ge skydd åt ett ökat civilt bistånd håller inte. De civila insatser som görs med militärt beskydd uppfattas av Talibanerna som legitima militära mål – och kanske med rätta? För man kan fråga sig vad som är USA:s underliggande strategi. I Irak-fallet var det att säkerställa tillgången på olja som var det egentliga målet för USA:s invasion. I Afghanistan är det bl a fråga om att säkerställa framtida leveranser av naturgas, som finns tillgängligt i området i och kring Afghanistan. Utan olja och gas stannar USA! Om inte USA säkerställer naturresurser i området står Kina och väntar runt hörnet (med en annan strategi än USA).
När Obama besökte Afghanistan för några veckor sedan sa han: "I'm looking forward to returning to Afghanistan many times in the years to come." Ett slut på kriget i Afghanistan tycks alltså inte vara i sikte på många år. Går det verkligen att omvandla detta s.k. medeltidsland till en demokrati med hjälp av 100 000 soldater - utbildade i konsten att döda. Frågan uppstår om det är rättfärdigat med svensk trupp i landet. Det går ju inte att förneka att Sverige deltar i en invasionsstyrka – även om den svenska insatsen kallas fredsbevarande.
Sverige hade ett gott rykte i Afghanistan tack vare Afghanistankommitténs arbete före den USA-ledda invasionen. Det var ett arbete som skedde utan militärt beskydd – ett långsiktigt arbete med att utveckla egenförsörjning och utbildning. Dagens civil-militära samverkan är svår och har gett upphov till en intressekonflikt, eftersom biståndsarbetet förknippas med militära insatser. Biståndsarbetare vill inte synas (definitivt inte med soldater) medan militären tvärtom ska synas för säkerhetens skull. En fortsatt och kraftigt utökad civil, svensk satsning utan koppling till en ockupationsmakts soldater - under FN - vore av större värde för både den svenska och afghanska befolkningen och det bästa vore att FN tog ett samlat ansvar för ledningen av dessa insatser med civil personal i Afghanistan. Biståndsmedel ska gå till civilt bistånd – inte till militärt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar